Förändringar?
Här kommer 3 klagomål i 1.
Det känns himlans skumt.
Träffade en "gammal" klasskompis idag, när jag var på väg hem från N. Det var liksom "Hej!" och inget mer med det. Konstigt. Vi har gått i samma klass i 10 förbaskade år, till och med varit "bästisar", paxat lektider, allt möjligt. 2 veckor senare är det bara "Hej!". Människor är så jävla skumma nuförtiden. Dessutom ska denna person börja samma gymnasie som jag, så vitt jag vet. Det är ju också skumt. Allt är skumt!
Jag vill vara liten och paxa lektider! Äta sand. Ha sovstund. Leka med bilar och barbie. Göra geggamojja!
2007 har nog, för min del, inneburit flest förändringar, och mest "vuxenhet" än något annat år.
Jag har börjat jobba, seriöst. Inte att man hjälper till på landet och får en slant, utan verkligen jobba. Jag kan ta ansvar, ta hand om 2 barn. Ta hand om mina pengar.
Och ibland kan jag faktiskt vara social.
Men det är så himlans jobbigt. Därför är N så skoj, för då kan jag bli som 5 igen ! (;
Ofta anser jag att jag är väldigt mogen för min ålder (men jag har nog inte riktigt bevisat det...), speciellt när man stöter på alla jämnåriga fjortisar som knappt kan stava till "hej" utan Z. Och det värsta är att de alltid får all uppmärksamhet, precis som äckelsmala "stilikoner" - jag menar, även om de ser ut på ett visst sätt, och beter sig på ett visst sätt (som alla för det mesta gnäller på) så är det ändå de som super redan som 13-åringar och, tjaa, gör som de vill. Vem låter de göra så? Det har iofs inget med saken att göra. Grejen är att fjortisarna, de som egentligen verkligen inte har något liv, de som super runt, strular med allt som rör sig och blottar sig mitt i vintern i Gina Tricot-tunikor, är de som får mest skit, men också mest (av någon slags?) cred. Pojkarna älskar att sätta på en fjortis, för att sedan klottra ner en hel vägg om hur äckliga fjortisarna egentligen är.
De älskar att strular med en fjortis, och sedan skryta om hur jävla äcklig hon var.
Herregud. Låt dem vara, så existerar de snart inte längre. Så länge saker uppmärksammas så stannar de kvar. Samma sak med dagens "kroppsideal", det är skit. Gör feta skyltdockor, hyr in normala modeller, fixa kläder som faktiskt är gjorda för normala människor, då försvinner det ohälsosamma skinny-idealet, och man kan få leva som en normal människa, utan att vara någon slav under en skitdiet och ha något tvång till att träna 7x2h i veckan, för annars är man inte hälsosam.
Det här var så jävla osammanhängande. Men, mitt hjärta behövde få tala ut.
Och ja, jag är sotis för att jag inte har en modellkropp. Men jag kan leva med det, ibland. Det är lite dubbelt.
Det känns himlans skumt.
Träffade en "gammal" klasskompis idag, när jag var på väg hem från N. Det var liksom "Hej!" och inget mer med det. Konstigt. Vi har gått i samma klass i 10 förbaskade år, till och med varit "bästisar", paxat lektider, allt möjligt. 2 veckor senare är det bara "Hej!". Människor är så jävla skumma nuförtiden. Dessutom ska denna person börja samma gymnasie som jag, så vitt jag vet. Det är ju också skumt. Allt är skumt!
Jag vill vara liten och paxa lektider! Äta sand. Ha sovstund. Leka med bilar och barbie. Göra geggamojja!
2007 har nog, för min del, inneburit flest förändringar, och mest "vuxenhet" än något annat år.
Jag har börjat jobba, seriöst. Inte att man hjälper till på landet och får en slant, utan verkligen jobba. Jag kan ta ansvar, ta hand om 2 barn. Ta hand om mina pengar.
Och ibland kan jag faktiskt vara social.
Men det är så himlans jobbigt. Därför är N så skoj, för då kan jag bli som 5 igen ! (;
Ofta anser jag att jag är väldigt mogen för min ålder (men jag har nog inte riktigt bevisat det...), speciellt när man stöter på alla jämnåriga fjortisar som knappt kan stava till "hej" utan Z. Och det värsta är att de alltid får all uppmärksamhet, precis som äckelsmala "stilikoner" - jag menar, även om de ser ut på ett visst sätt, och beter sig på ett visst sätt (som alla för det mesta gnäller på) så är det ändå de som super redan som 13-åringar och, tjaa, gör som de vill. Vem låter de göra så? Det har iofs inget med saken att göra. Grejen är att fjortisarna, de som egentligen verkligen inte har något liv, de som super runt, strular med allt som rör sig och blottar sig mitt i vintern i Gina Tricot-tunikor, är de som får mest skit, men också mest (av någon slags?) cred. Pojkarna älskar att sätta på en fjortis, för att sedan klottra ner en hel vägg om hur äckliga fjortisarna egentligen är.
De älskar att strular med en fjortis, och sedan skryta om hur jävla äcklig hon var.
Herregud. Låt dem vara, så existerar de snart inte längre. Så länge saker uppmärksammas så stannar de kvar. Samma sak med dagens "kroppsideal", det är skit. Gör feta skyltdockor, hyr in normala modeller, fixa kläder som faktiskt är gjorda för normala människor, då försvinner det ohälsosamma skinny-idealet, och man kan få leva som en normal människa, utan att vara någon slav under en skitdiet och ha något tvång till att träna 7x2h i veckan, för annars är man inte hälsosam.
Det här var så jävla osammanhängande. Men, mitt hjärta behövde få tala ut.
Och ja, jag är sotis för att jag inte har en modellkropp. Men jag kan leva med det, ibland. Det är lite dubbelt.
Kommentarer
Trackback
